Jag heter Elisabet Teghult och under snart fyra år har jag arbetat som rektor på Varlaskolan. Under de här åren har jag mött flera elever som av en eller annan anledning inte kommer till skolan. Alla eleverna har mycket rimliga anledningar till varför de började stanna hemma och till vad det är som vidmakthåller situationen. Det kan handla om allt möjligt från t.ex. kamratrelationer som gått i baklås, sjukdom,ångest inför alla prestationskrav som finns i skolan, tidigare skolmisslyckanden och så vidare. Situationen för både elev och familj är ofta mycket komplex och inte alltför sällan får skolan härbärgera år av frustration och återhållen ångest.

Under SETT 2015 hade jag ett särskilt fokus på att titta efter hur skolan kan arbeta med de elever som inte kommer till skolan, eller finns i riskzonen. Jag fokuserade på att lyssna på flera olika föreläsningar om motivation, lust och arbetsglädje, men det var så klart Martin Hugo, lektor i pedagogik vid Högskolan i Jönköping, som arbetat länge med skolfrånvaro som verkligen fångade mitt intresse.
Han har skrivit flera böcker på området skolfrånvaro, motivation och skolmisslyckanden, både inom gymnasieskolan men även inom SiS, Statens institutionsstyrelse, där ungdomar tvångsvårdas.

Martin Hugo menar att vägen till framgång bland annat går via relationsbyggande med vuxna i skolan, att arbetsuppgifterna upplevs som att de är på riktigt, att ta en sak i taget och att ungdomarna upplever delaktighet i skolarbetet. Ungdomarna behöver också små grupper med många vuxna.
Egentligen låter ju Hugos slutsatser inte så konstiga eller märkvärdiga, men verkligheten fungerar inte alltid som i teorin.

Bakom en elev som inte kommer till skolan i högstadiet döljer sig ofta år av tjat och gnat från föräldrar som tvingat iväg eleven till skolan, men någonstans på högstadiet tar det ofta stopp. Då går det inte längre att motivera eleven att komma skolan, särskilt inte om eleven har varit sjuk en tid eller efter ett lov.
Föräldrarna sjukanmäler sitt barn och först efter ett par veckors frånvaro går det upp för både skolan och föräldrarna att eleven skolvägrar.

Skolan kallar till samarbetsmöte med hemmet och skolan börjar arbeta med frånvaron.

Redan då har situationen hunnit gå alldeles för långt och det kan bli en svår och krokig väg för skolan att lyckas få tillbaka eleven till skolan. Vi vet att en av de viktigaste friskfaktorerna för ett hälsosamt liv utan psykisk ohälsa, missbruk och utanförskap är att eleven kommer till skolan och utvecklas kunskapsmässigt. Skolan som skyddsfaktor väger tyngre än de riskfaktorer som finns med att eleven inte kommer till skolan. Alla vuxna i skolan är skyddsfaktorer för att eleverna inte ska hamna i ett utanförskap.
Vi vet, och vi vill jobba på så snabbt det bara går för att eleven ska hitta tillbaka till fasta rutiner som att komma till skolan.

Många av eleverna som befinner sig i en situation med problematisk skolfrånvaro har utvecklat ett skärmberoende och har ganska ofta vänt på dygnet för att kunna spela och chatta med anda personer långt bort. Spelandet har ofta blivit till ett bekymmer för familjen runt eleven, men eleven själv är ofta alldeles nöjd med mängden spel och är rädd för att någon ska ta skärmen ifrån dem. Naturligtvis tycker inte jag heller att ungdomar ska ha obegränsat med speltid. Spelandet kan utvecklas till ett beroende och kan tränga undan andra viktiga saker i livet, men i de här fallen kan skärmberoendet vara vägen in i ungdomens liv. Genom att använda nätet och spelandet tänker jag att vi kan nå dem som har svårt att möta oss öga mot öga. Vårt sätt att kommunicera med varandra förändras när vi inte ser den andre och i de här fallen är det inte helt ovanligt att ungdomen inte har en enda vän ”in real life”, utan bara kamrater på nätet.

Jag skulle vilja ge de här eleverna undervisning online, till en början på bestämda tider när den vanliga skolan har stängt för dagen, men längre fram i arbetet, tidigare och tidigare på förmiddagarna.

Lärarna kan använda olika typer av plattformar för att nå fram till ungdomarna, tilldela dem verklighetsbaserade och meningsfulla uppgifter samt kunna göra bedömningar. De här eleverna, om några, behöver snabb återkoppling på sina arbeten, så lärarna måste finnas online en längre stund på kvällarna. Det viktiga är att snabbt ta kontroll över ingenmanslandet som annars kan växa sig oerhört stort. Jag vill använda de digitala redskap som vi har, för att på ett nytt sätt nå och motivera de elever som inte kommer till skolan. De här eleverna behöver trygga vuxna som hjälper dem att lyckas i skolarbetet, för att förhoppningsvis få ett fullgott fungerande vuxenliv.

Skolan ska göra sin del för att ge eleverna den undervisning de har rätt till enligt Skollagen, men andra verksamheter behöver också göra sin del. Ofta är det familjer som under lång tid har utvecklat roller, normer och beteenden som vi utomstående kan ifrågasätta, men som i just den aktuella familjen fyller en funktion. Lika mycket som skolan arbetar med ungdomens kunskaper, lika mycket behöver andra instanser arbeta med föräldrarna och andra närstående.

En del kommuner har insett att det lönar sig att tidigt arbeta med förebyggande insatser för barn och unga genom att inrätta sociala investeringsfonder. Fonderna ska hjälpa till att minska utanförskapet, psykisk ohälsa och därmed också stora framtida kostnader.

Skolan och samhället har inte bara ett juridiskt ansvar för våra barn och ungdomar, men vi har även ett stort moraliskt ansvar. Att arbeta med skolfrånvaro kräver mycket personal med flera olika slags kompetenser som systematiskt kan samarbeta, samverka, samordna, ha samsyn och hålla sams. Skolfrånvaroarbete kan inte långsiktigt byggas på eldsjälar!

Fµ©k you helvetesskola!

Elisabet Teghult, rektor Varlaskolan norra