På jakt efter den inre drivkraften

Från Pedagogiska magasinet 2014-09-23

pedagogiskamagasinet_banner

Ett tidningsurklipp, en kruka koriander och en påse rödlök. Verkligheten knackar på när det är NO-lektion med Helena Sagar. Det som började med en lust att väcka elevernas intresse ledde hela vägen till en doktorsavhandling.

Som så många andra NO-lärare har Helena Sagar funderat mycket på hur det kommer sig att många elever inte är intresserade av skolans NO-ämnen, samtidigt som de kan tycka att naturvetenskap utanför skolan är så mycket mer spännande. Kunde det vara så att intresset hos eleverna skulle öka om man tog in mer av verkligheten utanför?

Det låter ju ganska självklart, men att förändra undervisningen till att bli mer verklighetsbaserad, eller det som Helena Sagar kallar entreprenöriell, har inte visat sig vara helt enkelt. Under åtta år har hon forskat kring vilka hinder lärare kan mötas av. Parallellt med forskningen har hon undervisat på Kullaviksskolan utanför Göteborg.

– Kommer ni ihåg att man utgår från en tes när man testar vetenskapliga modeller? frågar hon klass 9C när hon inleder lektionen i kemi.

Egentligen ska lektionstiden användas till en laboration där eleverna får testa växtfärgning, men i dagens Göteborgs-Posten fanns en notis om tarmarnas storlek, och Helena kan inte låta tillfället gå förbi.

– Kommer ni ihåg när vi höll på med människokroppen i åttan och att det står i boken att tarmarnas yta är lika stor som en tennisplan? Nu skriver GP att måtten inte stämmer, utan att ytan i själva verket motsvarar en etta med kök, cirka 30 till 40 kvadratmeter. Det är väl spännande att man hittat en ny modell?

Att inleda frågor med ”kommer ni ihåg?” eller att relatera till verkligheten utanför skolan är för Helena Sagar två olika sätt att väva ihop sammanhang där eleverna kan se hur naturvetenskapliga spörsmål hänger ihop med deras vardag. Det sker nästan obemärkt, men är en genomtänkt strategi.

Entreprenöriellt lärande handlar i Helena Sagars klassrum om att komma åt elevernas intresse och att hitta arbetsformer som gör att de vill lära sig, inte för att de nödvändigtvis ska läsa vidare utan för att de har nytta av kunskapen i sin vardag eller som samhällsmedborgare.

– Eleverna känner ofta att de inte har någon nytta av det de lär sig i skolan, så utmaningen för mig är att hitta beröringspunkter med deras vardag, säger Helena Sagar.

Entreprenöriellt lärande handlar för henne också om att släppa kontrollen och låta elevernas drivkrafter styra.

– Det finns en föreställning att om man jobbar med entreprenöriellt lärande, jobbar man inte med faktakunskaper. Vill man jobba så här måste man lära sig se vad som är möjligt. Att eleverna får komma med egna idéer, att de vågar prova sig fram, vågar misslyckas.

Men i planeringsstadiet inför ett nytt arbetsområde funderar hon på hur området kan knytas till världen utanför skolan, om det finns något skarpt uppdrag eleverna kan göra i anslutning till området och vilka experter, gärna forskare, eleverna kan kontakta för att komma djupare i sin kunskap.

– Redan innan jag började forska märkte jag att om eleverna fick visa sina kunskaper för någon annan än mig blev de oerhört mycket mer motiverade.

Helena Sagar berättar om ett lyckat projekt när Räddningstjänsten kom till skolan och pratade om brandtriangeln.

– Trots att jag hade gått igenom samma saker innan, lyssnade de på ett helt annat sätt när de fick höra experterna prata. När de sedan fick uppgiften att göra en egen brandsyningsrapport hemma var de väldigt motiverade, säger hon.

Många lärare har gått fortbildning i entreprenöriellt lärande och blivit entusiastiska över möjligheterna. Helena Sagars avhandling, som blev klar tidigare i år, handlar om vad som händer sedan. Hon har frågat 67 lärare i en enkätundersökning om hur de uppfattar förutsättningarna att samverka med omvärlden som en naturlig del av undervisningen. Hon har också följt fem NO– och tekniklärare, som gått en kurs i entreprenöriellt lärande, under en längre period.

Resultatet från de olika studierna pekar i samma riktning – det finns vissa faktorer som tydligt påverkar om lärarna lyckas fortsätta med ett förändringsarbete på hemmaplan efter fortbildningen.

Lärarens personliga förhållningssätt är förstås viktigt – att våga ta lite risker, bryta normer och hålla lektionerna på ett annat sätt. Att ha tid för sin förändringsprocess är också viktigt.

Men viktigast av allt är stödet från kollegor och skolledning. Resultaten tyder på att om skolledningen brister i sitt stöd, kan detta kompenseras med intresserade kollegor, men inte tvärtom. Ensam är inte stark och Helena Sagar berättar om en eldsjäl i studien som snabbt slocknade när hon inte fick något stöd från kollegorna.

– Jag har själv haft ett bra stöd från både kollegor och skolledning. Det betyder inte att alla på skolan måste hoppa på tåget, men det är svårt att vara helt ensam i ett förändringsarbete, säger hon.

När Pedagogiska magasinet besöker 9C har de fått uppdraget att studera hållbar utveckling med hjälp av timglas­modellen, en vetenskaplig modell där man studerar vad som händer innan och efter det att en vara konsumeras. Eleverna har valt var sin produkt som de ska studera utifrån ett hållbarhetsperspektiv. I uppgiften ingår att ta någon kontakt med omvärlden, till exempel skriva till företaget som till-verkar produkten. Hela tiden ska de dokumentera arbetet på en egen blogg.

– I första hand är det jag som läser bloggarna, sedan hoppas jag att de öppnar dem för sina kompisar eller för alla och kanske till och med skriver på engelska, säger Helena Sagar.

Under dagens lektion ska eleverna genomföra en laboration där de ska se om det går att färga ägg med rödlöksskal, gurkmeja eller saft. Flera elever har i sina arbeten valt produkter där färgning kan vara en del av tillverkningsprocessen. Lovisa Lundblad jobbar med Converse och har redan före dagens lektion försökt få tag på någon på företaget som kan svara på hur skorna färgas. Hon tycker det verkar olycksbådande att ingen vill ge henne något vettigt svar.

– Om inte företaget har koll, är det troligtvis inte så miljövänlig hantering, säger Lovisa, som tycker äggfärgningen är en bra övning för att få erfarenhet av hur naturlig färgning kan gå till.

Helena Sagar har aldrig gjort den här laborationen förut, vilket hon menar är typiskt för hennes sätt att arbeta.

– Man måste arbeta bort känslan av att inte ha kontroll, för det har man aldrig ändå som lärare. Även om jag har en föreläsning kan jag aldrig kontrollera deras tankar och vara säker på att alla lärt sig samma sak.

Efter laborationen är det upp till varje elev att ta reda på mer om vad som hände under färgningen. De har kontakter på Chalmers och på hemsidan www.moleclues.org som Helena uppmanar dem att använda.

– Dagens lektion var ganska styrd, men vad de skriver i bloggen och hur de knyter ihop det med sin egen produkt, det är upp till dem, säger Helena Sagar.

Inför varje uppgift som eleverna får, berättar Helena Sagar hur de kommer att bedömas. Hon arbetar också med kamratbedömning av skriftliga arbeten, för att eleverna ska få träna sig på vilka kunskapskrav som ställs för olika betyg. När hon går in i deras arbeten använder hon sig också gärna av frågor, precis som vi sett prov på under lektionen. Som ”Vad menar du med miljövänligt? Hur?” För hon vill gärna att eleverna ska komma längre än till att bara presentera fakta. Det får gärna utvecklas med förklaringar och egna åsikter, allt för att eleverna ska hitta sammanhangen med sitt eget liv.

Hur mycket hon än tror på metoden, medger hon att det skulle vara ansträngande att hela tiden jobba så här i alla ämnen.

– Eleverna kan få ett för stort ”kreativt ansvar”. Men då brukar de själva säga till och be mig att ha en traditionell genomgång.