OK, nu har vi hört ganska mycket om upplägget på Stonefields och om elevernas handlingskraft/agens (learner agency) som är starkt betonat i deras läroplan. Men hur ser det ut i praktiken? Hur får man syn på allt detta som de pratar om? Vi kände oss inte färdiga med Stonefields, så vi åkte dit igen!

Ja, det bästa sättet att ta reda på det vi ville veta torde väl vara att observera en avgränsad ”lektion” från början till slut och göra detta utifrån flera olika perspektiv. Sagt och gjort; vi tog ansvar för var sitt perspektiv och samlade därefter våra olika anteckningar för att skapa oss en helhetsbild av deras individanpassade och elevdrivna lärande, ibland i olika grupper baserade på elevernas behov av hjälp och stöd.

Ett av fokusområdena för våra observationer var lärarperspektivet som även ger en bild av hur lärarna uppfattar elevperspektivet.

Eftersom vi förberett oss noga inför observationen och på förhand näst intill tröttat ut våra kolleger från Nya Zeeland med otaliga nyfikna frågor, fick vi på enbart en timmas målinriktade observationer starkt fördjupad och värdefull insikt i hur man kan arbeta i en nästan gränslöst flexibel lärmiljö; flexibilitet i både den fysiska och den mentala lärmiljön (förhållningssätt). Här kommer några observationer:

Klockan ringer in efter den skolgemensamma stunden för ”morning tea”. Alla 90 barnen i avdelningen med elever i åldern 11 – 12 år rör sig meddetsamma till sin del av skolbyggnaden, sin hub, och går mot sina förvaringslådor för att plocka fram skrivboken för kreativt skrivande. Läraren i den delen som observeras kommer in något eftersläntrande med en kopp kaffe i handen men gör inte något för att sätta igång eller styra upp eleverna. Det behöver hon inte. Inom fem minuter har alla barnen funnit sin egenhändigt valda plats för sitt skrivande; några har valt att sätta sig för sig själva, medan andra sitter i par eller i en större grupp. Några sitter på rispuffar medan andra sitter på golvet, i en avgränsad installation mitt på golvet, på en stol invid ett skrivbord eller i ett inglasat utrymme, som går att försluta med en skjutdörr. Inom fem minuter är det enda som hörs när vi besökare pratar med varandra eller när några av eleverna viskar till varandra. Nåja, om skjutdörren till det inglasade utrymmet inte hade varit stängd, hade vi hört att några elever roade sig med annat än med skrivande därinne. Läraren bemötte detta med att gå fram och öppna upp skjutdörren, och utan att hon sagt något, var det plötsligt tyst även i det utrymmet, varvid läraren svarade med att återigen stänga om barnen som valt att fokusera i sitt fysiskt avgränsade utrymme.

På frågan om hur eleverna visste vad de skulle göra, svarade läraren att de har all schemainformation i sin digitala plattform, som heter School Talk. För att verkligen arbeta individanpassat utifrån elevernas behov började lärarna jobba med individuella scheman och bedömningar i Google classroom. Deras önskemål för hur den digitala plattformen skulle kunna hjälpa både dem med att individualisera och spara tid och hjälpa eleverna att utveckla ökad ”learner agency” och ”assessment capacity” (bedömningskompetens, som är en av de faktorer som Hattie har identifierat ha mycket stor inverkan på elevernas lärande, liksom systematiskt kollegialt lärande utifrån evidens – ha, då fick jag med det också!) visade sig dock bli för omfattande för att kunna tillgodoses med Google classroom. Då är det ju utmärkt om två av föräldrarna, som har barn på skolan, är grymma programmerare som ser möjligheten att tillsammans med lärarna på skolan utveckla en helt ny digital plattform, som de sedan eventuellt kan marknadsföra till andra skolor. Så blev det!

School talk i kombination med en-till-en utgör den praktiska stommen i hela det flexibla och individanpassade upplägget; eleverna bedömer sina kunskaper i progressionsmatrisen som finns inlagd, lärare kan tillföra ”evidens” som de snappat upp under skoldagen och föräldrarna får en automatiskt skapad rapport över deras barns lärande och vad de behöver träna mer på. School Talk sammanfattar dessutom för lärarna vilka elever som har samma behov av hjälp. Utifrån denna sammanfattning bjuder lärarna in eleverna, via School Talk, till riktade workshops, som automatiskt lägger sig som en ”lektion” i de berörda elevernas schema. Fiffigt, minst sagt! …och, visst, det förutsätter en-till-en redan från 5 års ålder.

http://schooltalk.co.nz/

Men hur skapar ni uppgifter som eleverna ska arbeta med, undrade vi då?

 

De arbetar mycket utifrån FN:s miljömål, vilket per automatik mynnar i ämnesintegrerade uppgifter med stor grad av verklighetsanknytning. Senare samma dag skulle de starta upp en ny uppgift. Den introducerades med en stor balja med smutsigt vatten, som stod framställd på vasken. Elevernas uppdrag stod fasttejpat på baljan: Vi kan inte använda skolans vatten. Detta är det enda vatten som du kan dricka och använda för att tvätta händerna och göra rent. Hur kan man hantera en sådan situation?

Eleverna kan då välja att fokusera på olika områden som har med denna frågeställning att göra; de kan lära mer om naturvetenskapliga aspekter eller välja att fördjupa sig inom frågor som befinner sig inom SO-ämnena. Leta och kritiskt granska fakta, ta ställning i etiska frågor och göra detta på ett underbyggt sätt, analysera och dra slutsatser av insamlade fakta, kommunicera sina ställningstaganden multimodalt är några av de förmågor som eleverna ges utrymme att träna på i uppgiften, samma förmågor som ingår i deras progressionsmatris i School Talk.

Hmm, och ämnesbegreppen då, undrar man kanske? Deras progressionsmatris är helt och hållet baserad på de olika förmågor som vi känner igen från våra långsiktiga mål och kunskapskrav och är frikopplade från ämnesbegrepp och det som vi kallar centralt innehåll. Som lärare i NO-ämnen och teknik kan man dock tänka att det är viktigt att redan i tidig ålder introducera NO- och teknikbegrepp, skapa förståelse för dessa och göra detta på ett sätt som går ut på att ämneskunskaperna ska användas till någonting annat än att bara känna till dem; att man arbetar med dem i ett sammanhang där man ser nyttan av att lära sig och förstå dem. Man kan tänka att en mera direkt koppling till de olika ämnena kan vara en hjälp (eller förutsättning?) för att skapa ett intresse hos eleverna för NO-ämnet eller vilket annat skolämne som helst. Värt att reflektera kring kanske? Vi som observerade såg dock flera ingångar till att på ett mycket enkelt sätt införa lärande kring specifika och centrala begrepp som rör vatten, och ser inte deras förhållningssätt till ämnesspecifika begrepp som ett hinder för att arbeta med mer flexibla lärmiljöer!