Av Caroline Bjersér och Ulrika Petersson, Smedingeskolan

Under vårt besök på SETT14 lyssnade vi bland annat på  Beppe Singer och hans föreläsning i huvudet på ett ig-barn. När vi deltog i  tjurrusningen, för att få plats till denna föreläsning  blev det tydligt vilket engagemang det finns i vår lärarkår när det gäller att förstå och kunna göra rätt i vårt arbete med barn och unga. Vi möts dagligen av rubriker om hur vi misslyckas med elever, främst killar som har det svårt. Det var kanske därför vi liksom flera hundra andra hade denna föreläsning i sikte och därför betedde oss som åskådare på vilket större konsertevenemang som helst.

 

Beppe Singer talade om sin uppväxt och skoltid som var allt annat än positiv. det var först när han i vuxen ålder träffade en lärare som såg honom och trodde på hans egen förmåga som hans bild av lärare förändrades. Vi gick ifrån föreläsningen fyllda av tron att vi kan påverka och göra gott.

 

Han liknade skolan med klimatkrisen och talade om människoresursen. Vi måste tro på att det finns en resurs i varje enskild människa och ta hand om den. Vi måste gräva djupt i varje elevs hjärna och person för att hitta motivation och fånga var och en.

 

Vi behöver ständigt påminna oss om att lärprocessen inte är linjär utan att den går runt, runt och fram och tillbaka. Detta gör att vi varje dag behöver tänka på våra möten med elever och verkligen se varje enskild elev för att få den att lyckas just denna dag.

 

Vi slog också ett världsrekord under denna föreläsning för att påvisa vikten av att arbeta tillsammans och åstadkomma större saker än vad vi som enskilda människor kan åstadkomma på egen hand. Detta illustrerades genom en övning som Beppe kallade för kompisbollen. Tillsammans skulle vi få en pingisboll att lysa, genom att hålla varandras händer och föra strömmen genom auditoriet.  För att detta skulle lyckas var det viktigt att ingen bröt kedjan. Det lyckades och vi gick därifrån med många tankar och känslan av att tillsammans är vi lärare starka.

 

Hur gör vi då i praktiken för att få mer tid att bygga relationer och kunna se och hjälpa varje elev?Med dessa funderingar i huvudet valde vi därför att gå på föreläsningen jobba smart som lärare senare samma dag.

 

Även här förstod vi att vi inte var ensamma, eftersom köandet till föreläsningen påbörjades redan 45 minuter innan start. Vi hade tur även denna gång och kom in, vilket resulterade i ett möte med Helena Kvansell, no-lärare i Nacka, som något provocerande menar att hon lätt hinner med sitt jobb.

 

Nyckelorden som hon framhöll var att:

– våga lita på professionen

-våga lita på att eleverna tar ansvar

-lära dig välja bort

-våga testa nytt

 

Helena Kvansell menade att om man kunde sin läroplan så skapade det trygghet för både dig och dina elever. Detta gjorde, att hon kunde välja bort onödigt skrivarbete i form av upprepningar av centralt innehåll, kunskapskrav osv. I stället kunde hon i  stort sett alltid få in elevernas idéer kring hur man skulle arbeta med de  olika förmågorna och hon hade tid till att se sina elever och skapa relationer.

 

Elevinflytandet skapade motivation och vilja att lära sig hos alla elever, vilket i förlängningen ledde till att hon inte behövde ägna någon tid åt åtgärdsprogram, ifrågasättande föräldrar osv. Hon levde och arbetade efter devisen att nöjda barn gav nöjda föräldrar vilket genererade en ömsesidig respekt mellan lärare och elever. Detta i sin tur frigjorde tid för lektionsplanering och utveckling av undervisning.

 

När vi lämnade Helena en timme senare hade vi fått ett exempel på hur vi kan arbeta för att  lyckas med dem som har det svårt i skolan. Nu checkar vi ut för sommaren, men tankarna tar vi med oss inför hösten.