Idag startar vår nya serie där förstelärare i Kungsbacka delar med sig av sina tankar och sin vardag.

Först ut är Ida Wallner från Fjordskolan i Onsala.

En kamp mellan undervisning och omsorg

Vi lärare vill undervisa. Det är själva kärnan till varför vi valt vårt yrke. Vi utvecklas och växer i takt med våra elevers framgång och vi är stolta över vårt arbete när vi får göra just det, undervisa. Undervisning kräver planering och en god struktur. Lektioner där eleverna får aha-upplevelser och fattar intresse för det vi förmedlar är vårt mål och vår glädje. Får vi mycket tid till detta så kommer även flexibiliteten som en naturlig följd och vi har lättare att se till varje barn och dess unika förmågor och eventuella tillkortakommanden och anpassa lektionen efter det. Den planering vi lagt ner tid på växer i händerna på eleverna och vi möts i viktiga samtal och utvecklande diskussioner. Lärande sker. Uppdrag utfört.

Eleverna är unga människor med eget bagage. Några har mer och andra har mindre att bära. Ofta innebär vårt yrke som lärare att vara psykologer, kuratorer, medlare och coacher lika mycket som att undervisa. Rent tidsmässigt är detta möjligen en överdrift, men vad vi lärare bär med oss genom dagens alla timmar och det som bekymrar och oroar oss är ändå detta, omsorgen om eleverna.

I klasser jag undervisat finns barn som är svåra att nå. De är intelligenta och kan prestera när motivationen är på topp, men de väljer ofta att bara strunta i det.

Det finns också barn som socialt kämpar för sina relationer så gott de kan, men som inte kan läsa sina kompisars samspel och signaler utan misslyckas om och om igen utan att förstå varför.

Det finns barn som känner press och stress från omgivningen på att lyckas så mycket att deras kropp protesterar trots att de gör allt för att hålla masken.

Det finns barn som vägrar att lyssna på vuxnas tillsägelser så länge de inte bemöts med respekt…

Har vi tid med än mer omsorg? Har vi tid att se barnen individuellt i fler situationer än kunskapsmässigt? Räcker det inte att leda hela klassen mot centralt innehåll, kunskapskrav och hjälpa dem utveckla sina förmågor?

Dagens barn uppfostras och undervisas att vara kritiskt tänkande. Det är också en del av vår läroplan. Barnen är vana vid att få ifrågasätta och utmana det de möter i sin omgivning (även vuxna) och förväntar sig att bli respekterade och lyssnade på. Barnen uppfattar inte vuxnas ord som fakta längre, utan något som de kan tycka om, eller ta ställning till.

”Vi har (som David Eberhard skriver i GP 5 feb 2015) som generation en allt mindre benägenhet att tillrättavisa barn. (…) all uppfostran innebär gränssättning. Och det anses i dagens kultur vara fult. Min poäng är att man som förälder ska känna sig bekväm med att sätta upp tydliga gränser och att successivt lära barnen vad som krävs av dem i vuxenvärlden.”

(Läs gärna vidare) http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2219905-eberhard-skolan-tar-stryk-nar-barn-tillats-vara-granslosa-

Elever behöver lära sig att lyssna och respektera människor i sin omgivning utan att alltid ifrågasätta det som blivit sagt. De behöver kunna anpassa sig till en större grupp, finna sig i instruktioner och uppgifter som de blir ålagda och utföra dessa. De behöver hitta vägen till stolthet över ett väl utfört arbete även om det inte varit roligt hela vägen utan utmanande och bitvis svårt och kanske just därför. Eleven behöver tro på sig själva och se sin väg till utveckling.

Nu kan man tro att min slutsats är denna; att barn ska rätta in sig i ledet och sluta vara så uppfordrande. Så är inte fallet.

Jag upplever min yrkesutövning inspirerande och utmanande. Jag gör allt jag kan för att se eleverna, var och en, varje dag. Jag tror på att lära känna dem och bryr sig om dem. Jag kan se på deras ansikten om de mår bra eller inte och jag gör allt jag kan för att hinna prata med dem lite varje dag.

Micke Gunnarsson höll en föreläsning (maj 2013) där han satte ord på den typ av lärare jag vill vara. En lärare som motiverar barnens skolgång med att ”Ni ska här i skolan få möjlighet att växa och leva på rätt sätt. Hitta sätt att ta er an livet. Välkommen in! Nu ska vi börja! Såhär roligt ska vi ha idag och detta ska vi lära oss!” Gunnarsson pratade också mycket om att skapa en relation med eleverna. Att se vilka de är, inte bara vad de kan. Att föra samtal utan prestation. Att se möjligheter och tro på allt det goda som finns inne i barnet.

Jay Mathews skriver i sin bok ”Work hard. Be nice.” om de inspirerande lärare som skapade programmet KIPP (Knowledge Is Power Program) i USA där man samlade underprivilegierade elever och motiverade dem och deras föräldrar till att tro på en god utbildning som vägen till ett bättre liv, ut ur fattigdom. Eleverna skanderade sitt motto då läraren frågade: ”What room is this?”

”This is the room that has the kids, who want to learn, to read more books, to build a better tomorrow!”

Vidare beskrevs det i boken hur lärare verkligen gick in för att finnas där för eleverna. Som stöd vid läxläsning, stöd vid mobbing och utsatthet, stöd vid lässvårigheter och till och med vid konflikter med släktningar. Man var en vuxen att räkna med, som alltid ville eleven väl och som investerade sin tilltro i dem. Och det får barnen att själva övervinna sina tvivel på sin förmåga och tro på egna framgångar.

Därför kan vi inte välja undervisning eller omsorg. Min övertygelse är att vi måste få plats med både och. Så länge barnen känner att vi bryr oss om och tror på dem så kommer de själva att tro på sin förmåga. Om vi kan ta dem på allvar och möta dem i deras bekymmer; lugna den stressade eleven att hen är nog, hjälpa den socialt utmanade eleven att förstå sina vänners reaktioner, motivera den skoltrötta eleven som vägrar arbeta och investera i dem som de trygga vuxna vi är, då tror jag att de kommer att lyssna utan att ifrågasätta. Då kan de lita på att vi vet vad vi gör och att vi har deras bästa för ögonen, alltid. Låt en varm blick lugna den ”utmanande” eleven istället för en irriterad blick. Skala bort några måsten och möt eleven. Det är väl investerad tid. Får ni en god relation så behöver inte diskussionen äga rum varje dag, vid varje situation, utan eleven vet var du står och att du har deras bästa för ögonen. Genom omsorg kommer förtroende och min övertygelse är att när eleven känner att ni har en relation och litar på dig, så låter hen dig styra och undervisa utan att ifrågasätta.

Ida Wallner, förstelärare

Fjordskolan, Onsala