Vad gör vi nu då?

Mitt namn är Catharina Åkerlund och jag arbetar som språklärare på Varlaskolan i Kungsbacka kommun – jag undervisar i ämnena svenska, engelska och tyska. Jag är också förstelärare inom skolutveckling sedan en tid tillbaka.

Det var som ämneslärare jag ansökte om att komma med till SETT, men det var som förstelärare jag åkte…Helt klart förändrades fokus mellan första tanken på att åka med, till genomförandet och eftertanken som jag nu kommer försöka formulera, men de olika delarna kommer nog att sammanfalla, så småningom. Det jag tar med mig från SETT är väldigt abstrakt, fragmentariskt, än så länge, men låt mig (försöka) förklara och sätta ord på mina tankar.

När jag sökte ville jag söka reda på nyckeln till hur vi får eleverna att ”bryta sig in i lektionssalen” vid lektionens start, på samma sätt som de kan sägas ”försöker bryta sig ut” vid lektionens slut… Jag fann inte nyckeln, tyvärr, men jag kanske har fått viss ”nys om var den håller sig gömd”.

Jag var med på SETT 2011 (eller 2010?) och mycket hade förändrats sedan dess. Då – 2010/11 – låg så gott som allt fokus på det digitala verktyget – sidor, appar, källkritik, organisationssätt, plattformar, olika verktyg, mm. Mycket av detta fanns i år kvar ”på golvet”, men föreläsningarna i det stora hela hade ett nytt fokus: RELATIONEN! Relationen mellan elev-elev, relationen mellan lärare-elev, relationen mellan lärare-lärare, mellan lärare-ledning och mellan det digitala verktyget-användaren. Mycket fokus låg på det kollegial lärandet, vilket också är mitt fokus som förstelärare. Vilken tur jag hade…Jacob Möllstams föreläsning ”kollaborativt lärande i en digital skola” var rakt igenom fantastisk… Men flest ”eftertankar” gav nog ändå Erixons ”skolämnen i digital förändring”. Av lite olika anledningar…

Och nu har jag tänkt ett par dagar…

Då, 2010/11, var 1-1 satsningen i startgropen, vi var många entusiaster, men många fler var skeptiker. Många av oss hoppade på ALLT, mest hela tiden – bloggar startades, fylldes med nonsens, och skvalpar säkert kvar, bortglömda i ”molnet”. Twitterkonton och lärarefacebookalias på löpande band, vi tvingade eleverna att registrera sig på hundratals ”kanonbra” sidor – ganska oreflekterat.

Många andra pedagoger satt stilla i båten och avvaktade ”flugan”…

Idag är många av oss som hoppade ALL-IN 2010/11ganska coola – vi har reflekterat mängder, sansat oss, förstått att det inte hänger på verktyget i sig, utan vad vi gör med det. Jag känner verkligen att ”hela tiden och varje dag” förändrar jag mitt undervisningssätt, för att närma mig en ”verklighet” som jag vet väntar, lurar, finns att greppa där ute…Jag anar en öppning… Jag försöker skapa meningsfullhet och en ”äkta känsla” i det jag gör med eleverna. Jag använder de digitala verktyg jag har för att flytta ut ur skolan och för att flytta in i ”verkligheten”…för att skapa ett sammanhang i det som sker. Jag känner ingen stress, och jag känner heller ingen ”slutpunkt” Konstant cirkel/ utveckling är vad jag känner! För mig OCH för eleven. Här ligger nyckeln gömd, tror jag…

Många andra pedagoger sitter stilla i båten och avvaktar…oklart vad?

Och här närmar jag mig mina funderingar efter SETT: Vad händer när mellanrummet i verksamheten blir än större? När pedagoger står längre och längre ifrån varandra, undervisningsmässigt, på fler och fler plan? När undervisningen ser mer och mer olika ut för eleverna, i de olika ämnena eller/ och i de olika spåren/ arbetslagen? När språket pedagoger emellan, och förståelsen för verksamheten pedagoger emellan och elever emellan, så som vi ser den här och nu, skiljer sig mer och mer åt? När vi gräver på olika mark? Vad händer då?

Jag är van att vara ganska ensam på en skola att rakt igenom arbetar i digital form. Jag har också hela tiden möts av en viss försiktig skepsis från eleverna (och så klart från pedagogerna, men låt oss fokusera på eleverna i detta sammanhang!) – är detta ”rätt”? Stämmer detta? Är ”det på riktigt”? Är det kvalitetssäkrat? Erixons föreläsning gav mig delvis svaret på varför det är så – han redogjorde för 70 lärares, och deras elevers tankar kring 1-1 och digitala verktyg, och en konklusion undersökningen gav var att ”eleverna hade inte lika mycket tilltro till det digitala materialet som till läroboken”.

Besvärligt om det ser ut så hos eleverna, men jag kan aldrig vända tillbaka till ”bara en lärobok”. Åtminstone i mina ämnen öppnar en hel värld upp sig, i och med 1-1 satsningen. Oändliga är de vägar vi tillsammans kan gå! Elevernas resultat i mina klasser har stigit! Det finns en viss ”detta kan vara viktigt” känsla i klassrummet. Kanske lite, lite ”bryta sig in vid lektionsstarts” mentalitet…

Men jag märker att elever som pendlar mellan ”det ena systemet” och ”det andra systemet” blir osäkra. Vad är rätt? Vilket system är det ”mest av” på skolan? Hur ska jag förhålla mig? Vilket kräver mest av mig som elev? Vilket minst? Vad göra?

Besvärligt, när jag och mina kollegor inte pratar samma språk, även om vi ofta använder samma ord…orden betyder ju så olika saker, beroende på vår verklighetsuppfattning. Besvärligt om den enda känsla jag och mina kollegor delar är frustration… Besvärligt om vi blir ett ”vi” och ett ”dom”. Hur löser vi detta?

Just nu undrar jag om vi kommer få ”riktig fart på det hela” någon gång? Kommer kanske alltid några ”gå före”, och skapa oreda för de andra som ”går efter”? Kommer glappet att öka? Det skapar i så fall ökad segregation bland elever OCH bland pedagoger, och segregation inom ett fält där segregation kan vara avgörande för jobb eller inte i dag och i framtiden. Eleven måste idag kunna hantera de digitala verktygen som ett ARBETSVERKTYG, för att få ett jobb, vilket jobb som. Detta gäller även pedagoger. Man kan inte vara digital bara inom spel- sök- och blogg: man måste på riktig vara digital, ha digital kompetens, inom många/ alla fält – ett arbetsfält.

Personligen, och i min elevnära profession, är jag stärkt av SETT och inputen jag tog till mig där. Ur verksamhetssynpunkt känner jag oro.

En tanke om “Vad gör vi nu då?”

Kommentarer är stängda.