Rss

Archives for : kolligialtlärande

Nätverksträffar för lärare i idrott och hälsa

Hej

Vi vill gärna berätta om våra nätverksträffar som vi arrangerar en gång i månaden för lärare som undervisar i idrott och hälsa i kommunen. Träffarna är mycket uppskattade och vi brukar starta med en fika innan vi börjar med temat för dagen. Vi ses på onsdagar, oftast mellan 15-17.

Vi har träffats regelbundet sedan 2014 och vi har också arrangerat två studiedagar. En av studiedagarna har haft temat bedömning och den andra handlade om pulsträning kopplat till inlärning, samt kostens betydelse för hälsan.

När vi träffas diskuterar vi olika pedagogiska frågor, tar del av ny forskning och framförallt delar vi med oss av våra erfarenheter till varandra. Just nu lyfts det mycket forskning i media om fysisk aktivitet kopplat till inlärning och vi följer denna diskussion med stort intresse. Vi arbetar också  vidare på hur vi kan utveckla och eventuellt implementera detta i våra verksamheter.

I december besökte vi Skidome i Göteborg, där vi tränade vår balans på längdskidor och vi fick också prova på skidskytte.

Vår senaste träff hade vi på Idrottshögskolan på Göteborgs universitet. Vi fick en rundvandring i testlaboratoriet där man har ett av nordens mest moderna labb för att genomföra tester på elitidrottsmän/kvinnor. Vi träffade även Lars Edström som arbetar som lärarutbildare och han berättade om lärarutbildningen, men även om Mastersutbildningar inom idrott & hälsa, som man kan gå om man vill vidareutbilda sig inom ämnet.

Vår nästa träff är onsdag 5 april. Hoppas vi ses!

Med vänliga hälsningar

Hanna Hilvenius, lärare i idrott och hälsa och svenska år 4-9 grund- och särskolan, Kollaskolan

& Pauline Brink, lärare idrott och hälsa, Gullregnsskolan.

Studiedag med  programmering på Hedeskolan.

Fredagen den 25 november 2016 fick jag och en kollega möjlighet till att vara med på en Workshop i programmering. Workshopen inspirerade mig och detta  blev starten  på en nyfikenhet att lära mig mer om programmering.

Förutom att lära känna scratch Jr och träna på att programmera en Bee-Bot så fick jag ta del av Kungsbacka Delars Makerlådor. Nu var min uppgift att dela med mig av vad jag lärt mig till mina kolleger på skolan. Studiedagen Onsdagen den 1 februari fick jag tillfälle att ha en workshop med mina lärarkolleger.

Det första jag gjorde var att beställa boken scratch Jr, därefter kontaktade jag Kungsbacka Delar. Jag fick låna makerlådorna Bee-Bot och MakeyMakey.

Innan studiedagen prövade jag att arbeta med Bee-Bot och scratch Jr med mina egna elever i år 1. Eleverna var mycket aktiva och jag fick många reflektioner när jag såg deras nyfikenhet, samarbete och förmågor att tänka logiskt. Studiedagen startade jag med att visa en Keynote presentation där jag presenterade Kungsbackas vision, koppling till LGR 11, forskning och hur man kan inspirera elever genom digitalt tänkande.

Efter fikat var det dags att pröva Makerlådorna och  scratch Jr. Som ett komplement visade jag också hur man kan arbeta med appen Quiver, en app,  där en bild blir till en tredimensionell  rörlig bild. 

Under workshopen fick vi många pedagogiska samtal kring hur, vad och när vi skulle arbeta med programmering. Vi bestämde oss också för att kontakta Kungsbacka Delar och pröva andra Makerlådor.

 Av Birgitta Hallberg F-3 Hedeskolan.

 

 

Nu händer det…

… i Kungsbacka!

Fler och fler av pedagogerna i våra verksamheter börjar pröva hur det är att arbeta med barnen omkring kod och programmering, att använda IT som material och gå ett litet steg från konsument mot producent.

Många har köpt in något eget, det övas och prövas med konstruktionsmaterial, legorobotar, programmeringsappar, små och större robotar, microdatorer, 3D printers, dansprogrammering … Några har hållit på ganska länge vid det här laget, för andra är det en tid där man funderar skarpt på hur i hela världen ska vi ta oss an den här utmaningen då?

Kommande förändringar i våra styrdokument innebär bland annat att uppdraget att bidra till att alla barn och elever ska få en mer likvärdig möjlighet utveckla en digital kompetens poängteras.
Skolverkets förslag på Nationell strategi för digitalisering av skola och förskola  är på väg mot genomförande, vi har fortsatt en utmanande och spännande tid framför oss.
I förra veckan träffades ett tjugotal entusiastiska grundskolepedagoger från olika delar i kommunen för att under ledning av processledare från Atea laborera med material som Strawbees och LittleBits. Vid denna träff visades också några av de lådor för utlån som snart introduceras för Kungsbacka förskolor och grundskolor.

makerworkshop

Förskolan hade en motsvarande workshop för en tid sedan, vi har också varit med om en mycket spännande eftermiddag tillsammans med förskolepedagoger från Mölndal. Läs mer om denna på här.


Kungsbacka delar har just fått ett fint reportage från Sandra Hansson på förskolan Villa Emilia. Du som vill berätta om vad som händer i just din verksamhet är mer än välkommen med några bilder och ord.
På återhörande,

Åsa Blide Larsson – Utvecklingsledare förskola och grundskola.


 Hur vi låtit barnen prova på programmering på Villa Emilia!

Under året och det kommande året jobbar förskolorna i Hålabäck mot fokus på Naturvetenskap och Teknik. Som en del i detta har vi på Grandi Menti på Villa Emilia valt att låta barnen testa programmering. Detta som i en del av att barnen ska bli producenter i mötet med de digitala verktygen, förstå och urskilja digital teknik i vardagen och hur den fungerar.

Vi har valt att använda oss av programvaror och robotar som tex Makey Makey, Lightboot och Blueboot.
Vårt första möte med detta blev genom appen Lightboot för ca 2 år sedan. Vi tycker appen är bra för att den tillåter flera barn att samarbeta, den låter barnen testa/göra om/testa igen och den är tydlig och konkret. I samband med detta har vi även “lekt” appen analogt med hjälp av byggmaterial, kartor och liknande symboler. Några barn hade sitt första möte med appen just analogt medans några utforska de den digitalt först. Barnen var nu i full gång med att producera sina egna robotar eller programmera varandra om man vill kalla det så.

villaemilia2

Efter en tid fick vi möjlighet att låna en Beeboot. En pedagog och några barn 4-år gamla möte beeboten en eftermiddag, på golvet, hands on. Pedagogen lät barnen vara dem som utforskade redskapet men hade en kunskap och tanke om ord att använda t.ex:
Framåt/bakåt
Höger/vänster
Programmera
Boot
Radera
Kommando

Det var viktigt för oss att barnen mötte Beebooten med stöd av en vuxen, att pedagogen fanns till hands, satte ord på och återkopplade till barnens tidigare erfarenheter. Vi tror att verktyget Beeboot hade blivit ytterligare en “leksak” i raden av andra om inte vi varit med för att stötta, belysa och befästa funktionerna i barnens närmiljö. Efter några möten med Beebooten kunde vi bredda perspektivet och knyta an till andra former av programmering och robotar som finns i barnens närmiljö och tidigare erfarenhet, t.ex så har många av barnen en robotgräsklippare hemma och många har egna radiobilar som de styr med kontroll.villaemilia1

Det har funnits visa hinder i att få alla pedagoger förtrogna i arbetet med programmering, något vi än i dag inte lyckats med helt. Visa vågar inte använda, vissa är mindre intresserade. Men alla har varit nyfikna på resultatet och min upplevelse är att alla förstår att barnen möter programmering i sin vardag och att barnen därför måste förstå tanken bakom. Just för att kunna bli mer producenter än konsumenter.

Efter en tid stötte vi på roboten Blueboot, denna tyckte vi pedagoger verkade passa vår verksamhet bättre än Beeboot. Dels för att det var just en robot och inte hade design som ett småkryp. Utformningen av Beeboot som ett småkryp skapade dilemmat att barnen besjälade föremålet, såg “den” som en redan färdig produkt.
En Blueboot som var transparent, man kan se innehållet och dessutom styra den via bluetooth på padda signalerade till barnen att det var dom som skapade kommandon och styrde redskapet.

Barnen skapar nu egna kartor de vill styra Bluebooten på, de skapar vägar, hinder och miljöer som fungerar och ibland inte fungerar för redskapet. Barnen utforskar kring form, läge, riktning och rum. Barnen möter symboler som sen i sin tur lockar till skriftspråk.

 

Fördelar vi ser med att låta barnen få ett första möte med programmering via Blueboot:

  • Barnen blir producenter istället för konsumenter
  • Det inkluderar, det finns många roller för barnen, många kan delta oavsett ålder.
  • Ljud, ljus och symboler konkretiserar, något förskolan idag är väldigt duktiga på så ytterligare ett material som möjliggör detta uppskattas.
  • Det uppmärksammar barnen på att någon styr all vår teknik, bakom all teknik finns en människa; vilket också medför att barnen vågar kritisera appar och digital teknik på vår förskola. De kan se med ett kritiskt öga.
  • Barnen får utforska hur enkel teknik fungerar.
  • Barnen tillägnar sig nya begrepp, innebörd i begrepp och kan förstå sin omvärld på nya sätt.

Alla detta har möjliggjorts av att vi kunnat låna centralt inköpt material, för att sen själva köpa in det som vi tycker passar vår verksamhet.

Text:
Sandra Hansson, Villa Emilia Förskola / IKT Stöd Hålabäck
sandra.hansson@kunsgabacka.se
twitter: @sandramariehan1
villaemilia3

Vad gör vi nu då?

Mitt namn är Catharina Åkerlund och jag arbetar som språklärare på Varlaskolan i Kungsbacka kommun – jag undervisar i ämnena svenska, engelska och tyska. Jag är också förstelärare inom skolutveckling sedan en tid tillbaka.

Det var som ämneslärare jag ansökte om att komma med till SETT, men det var som förstelärare jag åkte…Helt klart förändrades fokus mellan första tanken på att åka med, till genomförandet och eftertanken som jag nu kommer försöka formulera, men de olika delarna kommer nog att sammanfalla, så småningom. Det jag tar med mig från SETT är väldigt abstrakt, fragmentariskt, än så länge, men låt mig (försöka) förklara och sätta ord på mina tankar.

När jag sökte ville jag söka reda på nyckeln till hur vi får eleverna att ”bryta sig in i lektionssalen” vid lektionens start, på samma sätt som de kan sägas ”försöker bryta sig ut” vid lektionens slut… Jag fann inte nyckeln, tyvärr, men jag kanske har fått viss ”nys om var den håller sig gömd”.

Jag var med på SETT 2011 (eller 2010?) och mycket hade förändrats sedan dess. Då – 2010/11 – låg så gott som allt fokus på det digitala verktyget – sidor, appar, källkritik, organisationssätt, plattformar, olika verktyg, mm. Mycket av detta fanns i år kvar ”på golvet”, men föreläsningarna i det stora hela hade ett nytt fokus: RELATIONEN! Relationen mellan elev-elev, relationen mellan lärare-elev, relationen mellan lärare-lärare, mellan lärare-ledning och mellan det digitala verktyget-användaren. Mycket fokus låg på det kollegial lärandet, vilket också är mitt fokus som förstelärare. Vilken tur jag hade…Jacob Möllstams föreläsning ”kollaborativt lärande i en digital skola” var rakt igenom fantastisk… Men flest ”eftertankar” gav nog ändå Erixons ”skolämnen i digital förändring”. Av lite olika anledningar…

Och nu har jag tänkt ett par dagar…

Då, 2010/11, var 1-1 satsningen i startgropen, vi var många entusiaster, men många fler var skeptiker. Många av oss hoppade på ALLT, mest hela tiden – bloggar startades, fylldes med nonsens, och skvalpar säkert kvar, bortglömda i ”molnet”. Twitterkonton och lärarefacebookalias på löpande band, vi tvingade eleverna att registrera sig på hundratals ”kanonbra” sidor – ganska oreflekterat.

Många andra pedagoger satt stilla i båten och avvaktade ”flugan”…

Idag är många av oss som hoppade ALL-IN 2010/11ganska coola – vi har reflekterat mängder, sansat oss, förstått att det inte hänger på verktyget i sig, utan vad vi gör med det. Jag känner verkligen att ”hela tiden och varje dag” förändrar jag mitt undervisningssätt, för att närma mig en ”verklighet” som jag vet väntar, lurar, finns att greppa där ute…Jag anar en öppning… Jag försöker skapa meningsfullhet och en ”äkta känsla” i det jag gör med eleverna. Jag använder de digitala verktyg jag har för att flytta ut ur skolan och för att flytta in i ”verkligheten”…för att skapa ett sammanhang i det som sker. Jag känner ingen stress, och jag känner heller ingen ”slutpunkt” Konstant cirkel/ utveckling är vad jag känner! För mig OCH för eleven. Här ligger nyckeln gömd, tror jag…

Många andra pedagoger sitter stilla i båten och avvaktar…oklart vad?

Och här närmar jag mig mina funderingar efter SETT: Vad händer när mellanrummet i verksamheten blir än större? När pedagoger står längre och längre ifrån varandra, undervisningsmässigt, på fler och fler plan? När undervisningen ser mer och mer olika ut för eleverna, i de olika ämnena eller/ och i de olika spåren/ arbetslagen? När språket pedagoger emellan, och förståelsen för verksamheten pedagoger emellan och elever emellan, så som vi ser den här och nu, skiljer sig mer och mer åt? När vi gräver på olika mark? Vad händer då?

Jag är van att vara ganska ensam på en skola att rakt igenom arbetar i digital form. Jag har också hela tiden möts av en viss försiktig skepsis från eleverna (och så klart från pedagogerna, men låt oss fokusera på eleverna i detta sammanhang!) – är detta ”rätt”? Stämmer detta? Är ”det på riktigt”? Är det kvalitetssäkrat? Erixons föreläsning gav mig delvis svaret på varför det är så – han redogjorde för 70 lärares, och deras elevers tankar kring 1-1 och digitala verktyg, och en konklusion undersökningen gav var att ”eleverna hade inte lika mycket tilltro till det digitala materialet som till läroboken”.

Besvärligt om det ser ut så hos eleverna, men jag kan aldrig vända tillbaka till ”bara en lärobok”. Åtminstone i mina ämnen öppnar en hel värld upp sig, i och med 1-1 satsningen. Oändliga är de vägar vi tillsammans kan gå! Elevernas resultat i mina klasser har stigit! Det finns en viss ”detta kan vara viktigt” känsla i klassrummet. Kanske lite, lite ”bryta sig in vid lektionsstarts” mentalitet…

Men jag märker att elever som pendlar mellan ”det ena systemet” och ”det andra systemet” blir osäkra. Vad är rätt? Vilket system är det ”mest av” på skolan? Hur ska jag förhålla mig? Vilket kräver mest av mig som elev? Vilket minst? Vad göra?

Besvärligt, när jag och mina kollegor inte pratar samma språk, även om vi ofta använder samma ord…orden betyder ju så olika saker, beroende på vår verklighetsuppfattning. Besvärligt om den enda känsla jag och mina kollegor delar är frustration… Besvärligt om vi blir ett ”vi” och ett ”dom”. Hur löser vi detta?

Just nu undrar jag om vi kommer få ”riktig fart på det hela” någon gång? Kommer kanske alltid några ”gå före”, och skapa oreda för de andra som ”går efter”? Kommer glappet att öka? Det skapar i så fall ökad segregation bland elever OCH bland pedagoger, och segregation inom ett fält där segregation kan vara avgörande för jobb eller inte i dag och i framtiden. Eleven måste idag kunna hantera de digitala verktygen som ett ARBETSVERKTYG, för att få ett jobb, vilket jobb som. Detta gäller även pedagoger. Man kan inte vara digital bara inom spel- sök- och blogg: man måste på riktig vara digital, ha digital kompetens, inom många/ alla fält – ett arbetsfält.

Personligen, och i min elevnära profession, är jag stärkt av SETT och inputen jag tog till mig där. Ur verksamhetssynpunkt känner jag oro.

Vad jag har sett på Sett

I mina tankar som jag skrev innan Sett15 skrev jag att jag var intresserad av att se om dagens undervisning tar vara på de möjligheter som erbjuds i form av digitalt stöd. Flera av de föreläsare vittnade om möjligheterna och de pedagogiska program som faktiskt ger oss oändliga variationer att jobba med it i skolan.

I dagar då politiker och vuxenvärld förfasar sig över hur små barn använder datorer och paddor var det en glädje att se Anna Stigsdotter från Kungsbacka och hennes arbete tillsammans med Karin Sönnerås med just de små barnen i förskolan. Vilken glädje och vilken utveckling som dessa barn får vara med om. Tillsammans har de jobbat på ett fantastiskt fint sätt. Jag är övertygad om att just det kollegiala i deras samarbete har fört dem framåt och sporrat till fördjupad kunskap som i slutändan kommer barnen till del. Här har de verkligen lagt en god grund för utbildning av de minsta som förberedelse för morgondagens skola och arbetsliv.

Då det gäller det kollegiala lärandet var det intressant att höra föreläsningen om hur Stockholms stad arbetat med ”Så ökar vi den digitala mognaden i Stockholm”. Stockholms stad har nyligen avslutat sin upphandling med en ny skolplattform och är naturligtvis angelägna om att alla lärare verkligen utnyttjar de möjligheter som ges. Stockholms stad har igångsatt ett digitalt lyft där de tar fram handlingsplaner utifrån självskattning och stöd för kollegialt lärande. Allt för att få en ökad digital användning och digital mognad i skolorna.

Bra ansats detta med självskattning och det kollegiala lärandet. Alla lärare får skatta sin egen förmåga, jämföra i arbetslaget, skriva handlingsplan för den egna och arbetslagets utveckling. Planen skickas sedan in för bedömning och kommentarer för att sedan gå i retur till skolorna. Nya mål osv.

Avslutningsvis var jag på en mycket bra föreläsning med Per Kornhall som just talade om det kollegiala lärandet. Han har i sin forskning betonat vikten av att ta avstamp i den pedagogiska forskningen. Inte mist med tankar utifrån Hattie´s och Timperleys forskningsstudier. Per Kornhall betonade vikten av att skolledare skapar tillfällen för lärare att tala om sin egen undervisning, att lärare kan känna sig trygga att lära, lära om och undersöka sin egen didaktiska kunskap och förståelse. Vidare betonade han att huvudmännen måste skapa permanenta strukturer för kollegialt lärare och att lärarprofessionen måste bli en lärande profession.

”Om skickliga, professionella lärare med lång akademisk utbildning bestämmer sig för att tillsammans göra sin dagliga verksamhet bättre, och får möjlighet att göra det – Vad kan då gå fel?”

Avslutningsvis betonade han att detta med kollegialt lärande tar tid. Forskningen visar på att det tar minst 5-7 år om förändringen skall ha bestående effekter och verkligen bli en förbättring av skolan. I detta sammanhang betonade Per vikten av att ha med återkommande utvärderingar i arbetet för att inte arbetet skall falla i glömska.

”Snälla sluta med projekt”, var en uppmaning som tål att tänka vidare på.

Slutligen kan jag bara fundera på Sett-mässans alla utställare med alltmer fantastiska program och pryttlar som vi kan ha i undervisningen. Det som i slutändan är viktigt är ändå det personliga mötet mellan lärare och elev, respekten dem emellan för att eleven skall utvecklas i skolan. Om vi inte har bra möten spelar det inte någon roll hur fantastiska program som köps in.

Detta tycker jag genomsyrade många av föredragshållarnas innehåll i föreläsningarna.

Sture Sandh

Kungsbacka 150417

FG/Pedagogisk enhet norr