I mina tankar som jag skrev innan Sett15 skrev jag att jag var intresserad av att se om dagens undervisning tar vara på de möjligheter som erbjuds i form av digitalt stöd. Flera av de föreläsare vittnade om möjligheterna och de pedagogiska program som faktiskt ger oss oändliga variationer att jobba med it i skolan.
I dagar då politiker och vuxenvärld förfasar sig över hur små barn använder datorer och paddor var det en glädje att se Anna Stigsdotter från Kungsbacka och hennes arbete tillsammans med Karin Sönnerås med just de små barnen i förskolan. Vilken glädje och vilken utveckling som dessa barn får vara med om. Tillsammans har de jobbat på ett fantastiskt fint sätt. Jag är övertygad om att just det kollegiala i deras samarbete har fört dem framåt och sporrat till fördjupad kunskap som i slutändan kommer barnen till del. Här har de verkligen lagt en god grund för utbildning av de minsta som förberedelse för morgondagens skola och arbetsliv.
Då det gäller det kollegiala lärandet var det intressant att höra föreläsningen om hur Stockholms stad arbetat med ”Så ökar vi den digitala mognaden i Stockholm”. Stockholms stad har nyligen avslutat sin upphandling med en ny skolplattform och är naturligtvis angelägna om att alla lärare verkligen utnyttjar de möjligheter som ges. Stockholms stad har igångsatt ett digitalt lyft där de tar fram handlingsplaner utifrån självskattning och stöd för kollegialt lärande. Allt för att få en ökad digital användning och digital mognad i skolorna.
Bra ansats detta med självskattning och det kollegiala lärandet. Alla lärare får skatta sin egen förmåga, jämföra i arbetslaget, skriva handlingsplan för den egna och arbetslagets utveckling. Planen skickas sedan in för bedömning och kommentarer för att sedan gå i retur till skolorna. Nya mål osv.
Avslutningsvis var jag på en mycket bra föreläsning med Per Kornhall som just talade om det kollegiala lärandet. Han har i sin forskning betonat vikten av att ta avstamp i den pedagogiska forskningen. Inte mist med tankar utifrån Hattie´s och Timperleys forskningsstudier. Per Kornhall betonade vikten av att skolledare skapar tillfällen för lärare att tala om sin egen undervisning, att lärare kan känna sig trygga att lära, lära om och undersöka sin egen didaktiska kunskap och förståelse. Vidare betonade han att huvudmännen måste skapa permanenta strukturer för kollegialt lärare och att lärarprofessionen måste bli en lärande profession.
”Om skickliga, professionella lärare med lång akademisk utbildning bestämmer sig för att tillsammans göra sin dagliga verksamhet bättre, och får möjlighet att göra det – Vad kan då gå fel?”
Avslutningsvis betonade han att detta med kollegialt lärande tar tid. Forskningen visar på att det tar minst 5-7 år om förändringen skall ha bestående effekter och verkligen bli en förbättring av skolan. I detta sammanhang betonade Per vikten av att ha med återkommande utvärderingar i arbetet för att inte arbetet skall falla i glömska.
”Snälla sluta med projekt”, var en uppmaning som tål att tänka vidare på.
Slutligen kan jag bara fundera på Sett-mässans alla utställare med alltmer fantastiska program och pryttlar som vi kan ha i undervisningen. Det som i slutändan är viktigt är ändå det personliga mötet mellan lärare och elev, respekten dem emellan för att eleven skall utvecklas i skolan. Om vi inte har bra möten spelar det inte någon roll hur fantastiska program som köps in.
Detta tycker jag genomsyrade många av föredragshållarnas innehåll i föreläsningarna.
Sture Sandh
Kungsbacka 150417
FG/Pedagogisk enhet norr